Innan rosen får ett namn: åren bakom en ny sort
Första gången jag träffade en rosförädlare var 2010.
Jag besökte Meilland och Delbard i Frankrike. Rosor var redan en stor del av mitt liv, men den resan förändrade hur jag såg på dem.
Fram till dess hade jag mest känt den färdiga skapelsen: rosen med det vackra namnet, den ovanliga färgen, doften som får en att luta sig närmare, den perfekt formade blomman eller klätterrosen som kan förvandla en vägg eller en båge.
Det jag aldrig riktigt hade förstått var allt som hände innan rosen nådde oss.
På vandringen genom Meillands enorma fält nära Lyon fick jag veta något som verkligen överraskade mig. Att ta fram en ny trädgårdsros kunde ta omkring nio år, berättade man.
I dag varierar förädlingsprogrammen, och resan kan ta omkring ett årtionde eller ännu längre. Men den siffran stannade kvar hos mig.
Nio år.
Nio år mellan en idé i en förädlares huvud och stunden då du eller jag äntligen kan välja den rosen till vår trädgård.
Och de åren börjar inte med en blomma. De börjar med en fråga.
Varje ny ros börjar med ett mål.
Kanske söker förädlaren en särskilt sällsynt färg eller en färg som är svår att få fram. Kanske är målet en enastående doft, en särpräglad blomform, ovanligt riklig blomning, bättre motståndskraft mot sjukdomar, större härdighet eller bättre egenskaper i trädgården.
Ibland är målet att förena flera av dessa egenskaper.
Det börjar med föräldrarna
När målet är klart följer en annan svår fråga: Vilka rosor ska bli föräldrar?
Att välja föräldraplantor är ett forskningsarbete i sig. Förädlare bygger sin kunskap under många år och lär sig vilka egenskaper som följer olika förädlingslinjer och vilka kombinationer som kan föra dem närmare målet.
Men naturen följer ingen kravspecifikation.
Två noggrant utvalda föräldrar ger inte automatiskt ett perfekt barn. Långt därifrån.
Tusentals möjligheter
De utvalda rosorna korsas för hand. Pollen förs från den ena föräldern till den andra. Om pollineringen lyckas utvecklas nypon, och inne i dem börjar frön bildas.
Varje frö innebär en ny genetisk möjlighet.
Jag tycker om att tänka på det som barn i en familj. De kan ha samma föräldrar, men varje barn ärver en egen kombination av egenskaper.
Så är det också med rosor.
Därför arbetar förädlare med enorma mängder korsningar och fröplantor. De vet inte vilken planta, om någon, som kommer att ha den kombination de söker.
En kan få en underbar blomma men vara en svag planta. En annan kan ha en fascinerande färg men för dålig motståndskraft mot sjukdomar. En kan verka oerhört lovande första året och göra en besviken senare.
Och många erbjuder helt enkelt inte tillräckligt mycket nytt, särpräglat eller tillförlitligt för att motivera fortsatt arbete.
Så förädlaren väljer ut. Och väljer igen.
Tusentals blir hundratals. Hundratals blir tiotals. Tiotals kan bli bara en handfull.
Och ibland, efter ett enormt arbete, är ingen av dem tillräckligt bra.
Då börjar arbetet om.
Det tänker vi sällan på när vi beundrar en nyintroducerad ros.
Att hitta en vacker ros är bara början
Före det besöket tror jag att jag tog för givet att det svåra nästan var över när förädlaren väl hade hittat en vacker ny blomma.
I själva verket börjar då ännu en lång etapp.
En vacker blomma räcker inte.
En trädgårdsros måste bevisa att den faktiskt kan leva i en trädgård.
De mest lovande urvalen går därför vidare till flera års ytterligare provodling.
Håller sig plantan frisk? Hur växer den? Blommar den om? Fungerar den lika bra från en säsong till nästa?
Hur reagerar den på sjukdomar? Vad händer vid besvärligt väder? Hur klarar den värme, kyla, regn och förhållanden som är långt ifrån idealiska?
Förädlaren fortsätter att ställa frågor.
Och rosen måste fortsätta att svara.
Ett av mina tydligaste minnen från resan är när vi gick förbi ett område som vid första anblicken såg nästan övergivet ut.
Där fanns ogräs. Rosorna såg inte bortskämda ut. Det var långt från de oklanderliga visningsträdgårdar vi brukar förknippa med berömda rosförädlingsföretag.
Ett ögonblick undrade jag varför ingen verkade ta hand om dem.
Sedan förstod jag. Det var precis det som var poängen.
De här rosorna prövades.
Förädlarna behövde se vad plantorna gjorde när tillvaron inte gjordes enkel för dem.
Skulle de hålla sig friska? Fortsätta växa? Vilka sorter skulle klara sig naturligt? Vilka skulle börja få problem?
Ett provodlingsfält är ingen visningsträdgård.
Dess uppgift är inte att få varje ros att se vacker ut. Dess uppgift är att visa sanningen om plantan.
Det var nog min största aha-upplevelse under hela besöket.
Rosorna försummades inte för att ingen brydde sig.
De observerades för att någon brydde sig tillräckligt mycket för att ta reda på vad de verkligen klarade.
Lovande urval kan också testas i olika regioner och klimat. En ros som fungerar bra på en skyddad plats har bara besvarat en del av frågan.
Förädlarna behöver förstå hur den beter sig när temperatur, nederbörd, sjukdomstryck och odlingsförhållanden förändras.
Först efter flera års observation börjar en sort visa att den förtjänar att gå vidare.
Vi ska inte förvänta oss allt av en enda ros
Kunskapen om den här processen förändrade också något annat i mitt sätt att tänka på rosor.
Vi trädgårdsägare vill ibland ha allt.
Vi vill ha en extraordinär färg, kraftig doft, perfekt blomform, enastående motståndskraft mot sjukdomar, ständig blomning, god vinterhärdighet och stark tillväxt – men inte för stark.
Vi vill också ha mängder av blommor, helst stora nog att ta in i vas.
Och helst ska det kräva mycket lite arbete av oss.
Naturen ger oss sällan alla önskvärda egenskaper i högsta grad hos en enda planta.
Förädling handlar ofta om konsten att hitta rätt balans.
En ros med exceptionellt ovanlig färg kanske inte är den starkaste sorten i alla andra avseenden. En ros som ger en hänförande första blomning kanske blommar mindre rikligt senare under säsongen.
En annan kan ha en mer välbekant färg men väga upp det med utmärkt hälsa och pålitlighet. Och ytterligare en kan förtjäna sin plats i trädgården tack vare en enda oförglömlig egenskap: sin doft.
Det gör inte nödvändigtvis den ena rosen bättre och den andra sämre.
Det gör dem olika.
Vi har alla våra styrkor. Ingen av oss är perfekt.
Att välja rätt ros handlar delvis om att förstå vilka egenskaper som betyder mest för oss och uppskatta varje sort för det den gör särskilt bra.
Det jag minns mest är människorna
Så här många år senare har en annan del av besöken stannat kvar lika starkt som den tekniska processen.
Människorna själva.
Det är svårt att umgås med rosförädlare utan att märka hur passionerade de är i sitt arbete.
Jag fick aldrig känslan av att det var ett yrke de bara hade valt för att betala räkningarna.
Deras entusiasm gick att känna.
De kunde ägna hela dagen åt att gå med dig genom fält, forskningsområden och försöksodlingar.
De förklarade vad de observerade, vad de hoppades förbättra, varför en till synes obetydlig egenskap spelade roll och varför en annan planta måste väljas bort.
Och efter att ha passerat tusentals och åter tusentals plantor kunde de stolt visa de två sorter de till slut hade lyckats få fram.
Två.
Efter oräkneliga korsningar, fröplantor, försök och besvikelser.
När man hör det första gången är det svårt att ta in.
Så mycket mark. Så mycket kunskap. Så många plantor. Så många år.
Och kanske är det bara en eller två sorter som till slut får förädlaren att stanna upp och säga de orden.
Jag minns fortfarande stoltheten när de visade oss rosorna. Inte stoltheten hos någon som presenterar ännu en produkt, utan hos någon som visar något de själva har skapat.
När man förstår allt som föregick det blir stoltheten helt självklar.
Före det vackra namnet kommer en kod
Det finns något mer i processen som fascinerar mig.
Under en stor del av utvecklingen har rosen ännu inte det vackra namn vi senare känner igen från en katalog eller växtetikett.
Den är kanske bara en fröplanta, ett urval eller en kod.
Plantan måste bevisa sitt värde innan berättelsen om den börjar.
Först långt senare, när förädlaren beslutar att sorten är värd att introducera, får den den identitet som trädgårdsägare så småningom lär känna.
Vi kanske möter den flera år senare som Pierre de Ronsard, Papa Meilland eller ett annat namn som blir välbekant för rosälskare världen över.
För oss är namnet ofta början på relationen till rosen.
För förädlaren kommer det efter år av arbete som vi aldrig såg.
Varför det här arbetet förtjänar respekt
När jag förstod vad det krävs för att skapa en ros började jag se helt annorlunda på växtförädlarrätt och licenser.
Begrepp som skyddad sort, växtförädlarrätt eller licens kan låta ganska juridiska eller kommersiella.
Men bakom dem finns något djupt mänskligt.
Någon fick en idé. Någon trodde att en bättre eller annorlunda ros var möjlig.
Arbetslag gjorde korsningar. De drev upp fröplantor. De valde bort tusentals plantor. De fortsatte arbeta med de få som verkade lovande.
De testade dem. De väntade. De följde dem säsong efter säsong.
Mark, forskning, människor, specialistkunskap och betydande investeringar ingick i processen.
Och år gick innan någon kunde veta om allt arbete skulle leda till en ros som var tillräckligt bra för att introduceras.
Den skapelsen har ett värde.
Precis som vi respekterar en författares, konstnärs eller formgivares arbete tycker jag att vi ska respektera människorna som skapar nya växter.
För skyddade sorter är arbetet genom auktoriserade kanaler en del av erkännandet av förädlarens insats.
För oss handlar det inte bara om att följa en regel. Det handlar om respekt.
Respekt för kunskapen.
Respekt för investeringen.
Respekt för alla år av misslyckade försök som ingen någonsin ser.
Och framför allt respekt för passionen bakom rosen.
Nästa gång du väljer en ros
Nästa gång du tittar på en ny sort, stanna gärna upp ett ögonblick innan du frågar om den har allt på din önskelista.
Se i stället vad som gör den speciell.
Kanske ägnade någon år åt att försöka få fram just den nyansen.
Kanske var doften den egenskap de vägrade kompromissa med.
Kanske är den verkliga bedriften något mindre omedelbart iögonfallande: god hälsa, återblomning eller förmågan att pålitligt klara svåra förhållanden.
Kom ihåg att rosen framför dig en gång var en liten fröplanta bland tusentals.
Någon lade märke till den. Någon trodde att den var värd att arbeta vidare med.
De valde ut den. De testade den. De väntade.
De följde den säsong efter säsong.
Och till slut, efter omkring ett årtionde – ibland längre – fick den ett namn och hittade vägen till våra trädgårdar.
Jag har aldrig sett på en ros riktigt på samma sätt sedan besöket 2010.
Kanske gör inte du det heller nu.
Om Pierre de Ronsard fångade ditt intresse i den här berättelsen kanske du också vill läsa Rätt ros på fel plats: vad Pierre de Ronsard lärde mig .
Förädlarens långa resa må vara över, men en ny börjar i din trädgård. Våra skötselguider för rosor samlar praktiska råd om plantering, vattning, gödsling och skötsel under året.